Familjens minisyster har kommit på något roligt. Hon sitter på golvet (hon är bara 10 månader) helt koncentrerad och öppnar och stänger munnen. Började med det igår, och fast jag nu förstått vad hon kommit på så hinner jag bli rädd att hon satt något i halsen. Lika arg och sammanbiten blir hon varje gång jag sätter in mitt finger i lilla munnen för att leta runt i hopp om att hitta papper, storebrors lego eller något annat hemskt föremål. Nä, vad är det hon gör då? Jo, hon har kommit på att hon kan göra bubblor mellan läpparna. Hon är väldigt söt där hon sitter, helt tyst och stilla. Nu måste jag försöka slappna av och låta henne "bubbla" ifred. Det skulle även hålla mina fingrar fria från små bitmärken. Vet ni hur vassa tänder en liten minisyster kan ha?! Och 8 stycken dessutom;)  

Bild: ODIS

Att bloggen har legat nere beror på att jag har haft påskledigt. Barnen har haft påsklov denna veckan, och jag har ägnat all min tid till dem och att ta det "lugnt". Solen har skinit, cyklarna plockats fram och vi har njutit av långpromenader och fika på stan. En del kompislek har de ägnat sig åt, och vad gjorde jag då......jo, jag läste alla mina tidningar som landat i brevlådan: Sköna hem, Mama, Drömhem & trädgård och Recidence. Den sistnämda prenumererar jag inte på, men den "slank" ner i varukorgen på mataffären...oops:)  Jag har även utökat bokhyllan med boken Älskade form, som jag skrivit om längre ner. Den verkar jättebra, men jag sparar den till ett lugnt och barnfritt tillfälle då jag kan mysa ner i soffhörnet, bara boken och jag. Idag fyllde vi hela kvarteret av avund. Grillen tändes och vi grillade hamburgare ute i solskenet. Så otroligt härligt det är att våren är här!


Bild: Privat

   Igår på kvällen dog lille Tille. Jag , som många andra, har följt hans sista tid via hans mammas dagbok på hemsidan. Jag har förundrats över föräldrarnas styrka och ork att hantera den jobbiga situationen de stod inför. Jag kände inte Tille eller hans familj, men jag känner min egen och jag insåg, genom deras öde, hur svag länken kan vara. Länken som håller ihop oss och gör vår familj till just den familj vi är. Tidigt på morgonen tog jag en lång promenad. Solen tittade fram lite bakom molnen och jag tänkte, det här blir nog en solig påskdag. Så kom jag hem och uppdaterade Tilles sida. Med ens kändes dagen molnig igen. Lille Tilles vingar blev igår färdigutvecklade och med dem lyfte han från jordelivet till högre och vackrare höjder.
Min lilla dotter ramlade idag mot rumsbordets "vassa" kant. Alla som har barn vet att instinkten är att alltid skydda sina barn. Slår de sig önskar man att man själv kunde ta smärtan från dem. Hur ska det då kännas att sakta se sitt barn tyna bort i en obotlig sjukdom. Jag kan inte, och jag vågar inte tänka den tanken. Jag vill leva utan den visheten. Det är så orättvist när barn inte får leva friska och växa upp!!
Jag tänker på Tille och jag tänker på Tilles familj. Jag är övertygad om att Tilles vingar var otroligt vackra och så där ljuvligt vita och duniga.
Sov gott lille Tille!

                                                            

Jag vill uppmana alla att genom ett bidra stödja EB-föreningen, och på så sätt hjälpa forskningen framåt.  Pg 417 60 55-4, märk talongen eller meddelandet med Tille-lille.
Många bäckar små...